Ibland frågar folk mig hur jag kan arbeta med organisationstransformation på dagarna och driva en bokhandel för förbjuden litteratur på kvällarna. Frågan är välmenad, men den avslöjar ett antagande som jag tror är felaktigt: att dessa saker tillhör olika världar. Min erfarenhet säger det motsatta. De tillhör samma värld. De drivs av samma övertygelse. Och i grunden handlar de om exakt samma sak.
När jag arbetar med en organisation som vill bli mer transparent, mer samarbetsinriktad, mer öppen för lärande, handlar det i grund och botten om att skapa förutsättningar för att sanningen ska kunna ta sig fram. Det kan låta högtravande, men det är väldigt konkret. Det handlar om att människor ska kunna säga det de ser utan rädsla för repressalier. Att information ska flöda dit den behövs. Att beslut ska fattas så nära verkligheten som möjligt. Det är samma principer som driver ett fritt samhälle — yttrandefrihet, tillgång till information, fördelning av makt.
I en organisation ser vi vad som händer när dessa principer saknas. Silos uppstår. Information fastnar. Människor slutar säga det de egentligen tycker, och istället säger de det som förväntas av dem. Organisationen tappar kontakten med verkligheten, och det som börjar som en kulturell svaghet utvecklas till strategisk blindhet. Det är samma mönster vi ser i samhällen där det offentliga samtalet begränsas. När människor inte kan tala fritt, när böcker inte får läsas, när idéer inte får prövas, då uppstår samma typ av blindhet — bara i en större skala.
Samma person, samma principer
Jag har kommit att se mitt arbete som konsult och mitt engagemang i bokhandeln inte som två skilda projekt utan som två uttryck för samma strävan. Den som hjälper organisationer att tänka bättre och den som försvarar rätten att läsa obekväma böcker är samma person, driven av samma grundläggande insikt: att öppenhet, transparens och mod att möta det obekväma inte är lyxartiklar utan nödvändigheter. De är förutsättningar för att organisationer ska kunna lära sig, och för att samhällen ska kunna utvecklas.
Det finns en risk i att romantisera den här kopplingen, och jag vill vara noga med att undvika det. Det är skillnad på att hjälpa ett företag att förbättra sina processer och att kämpa för yttrandefrihet i en diktatur. Skalan är annorlunda. Insatserna är annorlunda. Men principerna är desamma, och jag tror att det betyder något. Det betyder att vi inte behöver vänta på de stora tillfällena för att göra det som är rätt. Vi kan göra det i varje möte, i varje samtal, i varje beslut om vilka böcker vi ställer i vår hylla.
Det jag lärt mig genom åren är att förändring, oavsett om det handlar om en organisation eller ett samhälle, inte börjar med en strategi eller ett ramverk. Den börjar med en person som bestämmer sig för att vara ärlig. Som väljer att ställa den obekväma frågan. Som insisterar på att informationen ska vara tillgänglig för alla, inte bara för de som sitter högst upp. Det är en liten handling. Men det är av sådana handlingar som en kultur formas — i ett team, i en organisation, i ett samhälle. Och det är därför jag inte ser någon motsättning mellan mina två världar. De är, i slutändan, en och samma.