I den agila världen talar vi mycket om team. Vi talar om kollektivt ägande, gemensamt ansvar, självorganiserande grupper. Det är viktigt och riktigt. Men under mina år av arbete med agila organisationer har jag blivit alltmer intresserad av en fråga som sällan ställs rakt ut: vad händer med det personliga ansvaret i en kultur som betonar det kollektiva? Jag tog upp det på Agila Sverige 2016, inte för att jag hade ett svar, utan för att jag tyckte frågan förtjänade att ställas.
Det finns en risk i varje ideologi, även i den agila, att det som börjar som en frigörelse förvandlas till en ny form av konformism. När vi säger att teamet äger koden, att teamet tar besluten, att teamet bär ansvaret, kan det skapa en situation där ingen enskild individ riktigt känner sig personligt ansvarig. Ansvaret blir utspätt, diffust. Det finns alltid någon annan att dela det med. Och i den delade bördan kan det hända att bördan helt enkelt läggs ner, utan att någon märker det förrän det är för sent.
Individen i kollektivet
Jag tror inte att lösningen är att gå tillbaka till individuellt ansvar i traditionell mening, med tydligt utpekade ansvariga och skuld som tilldelas vid misslyckande. Det systemet har vi provat, och det skapar rädsla snarare än engagemang. Men jag tror att vi behöver hitta ett sätt att vara personligt ansvariga inom det kollektiva. Att varje individ i ett team bär med sig en känsla av att det jag gör spelar roll, att mina handlingar och val har konsekvenser som jag inte kan gömma bakom teamets fasad.
Det här är i grunden en filosofisk fråga, inte en processfråga. Den handlar om vad det innebär att vara en människa i en gemenskap. Existentialisterna skrev mycket om detta, om att frihet och ansvar är oupplösligt förbundna, att man inte kan ha det ena utan det andra. I en agil kontext innebär det att den frihet som självorganisering ger oss också ställer krav. Krav på att vi tar ansvar inte bara för vårt arbete utan för vår hållning, vår ärlighet, vår vilja att säga det som behöver sägas även när det är obekvämt.
Jag lämnade det föredraget utan en tydlig slutsats, och jag gör det här också. Det personliga ansvaret i agil kultur är inte ett problem som kan lösas med en ny ceremoni eller en uppdaterad rollbeskrivning. Det är något som varje individ och varje team behöver brottas med, om och om igen. Men att brottas med det, att inte låta frågan försvinna bakom processer och ramverk, det tror jag är avgörande för att den agila kulturen ska förbli levande och meningsfull.